Det finns två modeller för vetenskaplig publicering. Den traditionella bygger på att man betalar för tidskriftsprenumerationen och publicerar sig gratis. Den nyare av de två kallas för open access och fungerar tvärtom: tidskriften är gratis (och nästan alltid elektronisk) men man betalar en peng för att få komma med. (Det finns några idealister i dendär världen också som har open access utan författaravgifter, men de är få.)
Gemensamt för båda dessa modeller är principen om peer review – det vill säga att alla bidrag till tidskriften granskas minutiöst av minst två oberoende experter inom ämnesområdet. Det är bra (men inte felfritt, som vi ska se nedan) och ska garantera kvaliteten artiklarna.
Jag gillar i princip idén med open access. Kunskap borde vara gratis, och det blir den ju där. Fattiga eller små högskolor har inte alltid råd att punga upp med tiotusentals kronor för en tidskriftsprenumeration (ja, de kan vara så dyra). Nu kan de komma åt kunskap på samma villkor som de stora universiteten, de med guldbyxorna. Som forskare får man däremot tänka på att budgetera en slant till författaravgifter. Det brukar ligga på omkring 15.000:-, så det är inget hemmansköp direkt.
Men där pengar är inblandade finns det alltid risk för profitörer. Inom det här fältet har det följaktligen dykt upp en mängd “vetenskapliga” förlag som har open access-tidskrifter men som publicerar vad-som-helst för att tjäna pengar. De utmärker sig ofta genom aggressiv marknadsföring – spam, ofta till helt irrelevanta målgrupper (jag får till exempel massor av erbjudanden att publicera i tidskrifter för genteknik till exempel) och orealistiskt korta handläggningstider.
Här: http://scholarlyoa.com/publishers/ finns en lista över bevisligen oseriösa förlag. De är, som man ser, ganska många. Och det tillkommer nya dagligen.
Idag publiceras en artikel i Science som lägger mer ved på brasan om hur viktigt det är att faktiskt "köpa" tidskriften innan man skickar in sin artikel eller, inte minst, refererar till en artikel.
Författaren, John Bohannon, skapade olika versioner av en bluffartikel (alltså en HELT påhittad artikel) med uppenbara fel. I en seriös peer review-granskning borde felen få alla varningsklockor att leva om, högt dessutom. Artiklarna skickades in till 304 olika open accessförlag. Avsändare var framslumpade författarnamn vid påhittade universitet.
Resultatet är milt sagt nedslående. 157 tidskrifter accepterade den helt påhittade artikeln med alla dess vetenskapliga brister och ville ta in den. 98 tackade nej. Bara i 36 fall anmärkte granskarna på de uppenbara misstagen i artikeln. Och i 16 av dessa accepterades artikeln ändå av redaktören!
Även ansedda förlag, som Elsevier och Sage, accepterade. Fast inte lika ofta. Och förlagen som finns på listan jag nämner i början, de accepterade mest av alla.
Helt klart läsvärt, och länken kommer här:
http://www.sciencemag.org/content/342/6154/60.full
Besök: 162
Det är trist att oa kopplas ihop med oseriösa förlag och bristande peer-review, för det finns ju många goda exempel på oa också. Och tanken att offentligt finansierad forskning ska vara fritt tillgänglig för alla, den måste man ju bara skriva under på.
Synd att inte Bohannon skickade sitt fejkade manuskript till prenumerationsbaserade tidskrifter också, det hade varit intressant att se om dessa fått ett bättre resultat. Som undersökningen gått till nu kan man inte säkert veta om det är ett oa-problem eller om det snarare är ett allmänt peer-review-problem.
Hej Ina! (Ursäktar sent svar!)
Jag är helt enig – det finns ju många helt seriösa oa-tidskrifter, till exempel hela det välansedda PLOS-gänget och de många, ursprungligen prenumerationsbaserade, tidskrifter som också erbjuder oa-publicering mot en avgift. För att inte tala om hur viktiga repositorietjänster som DiVA är i det här sammanhanget.
Det hade verkligen varit intressant med en jämförande studie också. Jag misstänker att de förlagen som finns på Beal's lista skulle visa sig vara de värsta syndarna även i en sån undersökning, men visst haltar peer review också hos etablerade tidskrifter (jag råkade ut för det bara nyss med ett accepterat manus som innehöll en minst sagt motsägelsefull skrivning samt en ofullständig, bärande mening – båda dessa borde en argusögd granskare ha upptäckt, tänker jag).