Automatiseringen av Sveriges telefonnät…

Klara Lundmark, växelstationsföreståndare i Adolfström vid sin proppväxel

… avslutades när de sista manuella växelstationerna i Arjeplogsområdet fick var sin “norrlandsväxel”, som var en stabil och driftsäker koordinatväljarväxel. På bilden: Klara Lundmark, växelstationsföreståndare i Adolfström. Där firades automatiseringen av det svenska telefonnätet i juni 1972 genom att televerket lade ned den sista manuella växeln, som Lundmark hade arbetat i sedan 1923 och förestått sedan 1963. (Hon fick pension som tur var.)

I en facebookgrupp om Televerket som jag är med i har just automatiseringen diskuterats i dagarna, och den ständigt aktuella tidskriften TELE hade förstås ett temanummer när det begav sig, närmare bestämt nr 2-3 1972. Jag scannade några av artiklarna:

Visningar: 161

Sju tips för en bra diskussion i din uppsats

Den sista delen i en uppsats är diskussionen. Den finns till för att ge en begriplig och trovärdig tolkning av en resultatdelen genom att jämföra resultaten med existerande forskning och olika teorier. Du kan förstås disponera diskussionen på oändligt många sätt, men här kommer sju tips på saker där mina studenter ofta har kört fast genom åren.

(Hela dethär inlägget handlar förresten om resultatdiskussionen. Sen måste du förstås diskutera metod också men det är en annan femma.)

1. Börja i tid

Min erfarenhet är att många studenter tycker att diskussionen är det svåraste att skriva – men insikten kommer ofta alldeles för sent, när det bara är dagar kvar till inlämning. Mitt inledande råd är därför: Börja i tid! Och skriv stolpar till diskussionen parallellt med resultatet: om du hittar något som är iögonenfallande eller extra spännande, skriv bara några meningar om det. Formulera klart och söka relevant litteratur att diskutera mot kan du göra senare.

2. Redogör för resultatet igen

Dethär kan verka konstigt, men diskussionen börjar ofta med en kort (max ett stycke kanske) sammanfattning av syftet och resultatet. Till exempel:

The aim of this study was to illuminate professional caregivers’ perceptions of providing information to parents of children with cancer. To design meaningful interventions for imparting information, one should be aware that there is a risk of overinforming, as well as underinforming, the parents. Structural issues should be taken into account, such as clearly establishing responsibilities for information, creating an undisrupted setting, using adequate tools, and timing the delivery of information correctly.

eller

In this study, we described parents’ experiences of acquiring and using information to understand and cope with their child’s cancer during the course of the illness. We identified two themes, “feeling acknowledged as a person of significance” and “feeling like an unwelcome guest,” that reflected two conditions that parents experienced. The first theme expresses a primary goal of information sharing for professionals in paediatric oncology, whereas the second illustrates shortfalls in reaching that goal.

Tanken är alltså att du snabbt sammanfattar så att läsaren och du är överens om vad resultatet handlade om innan själva diskussionen kommer.

3. Diskutera viktiga resultat och undvik fragmentering

Det är smart att inte diskutera för mycket, utan fokusera på några få stora ämnen. Om du räknar upp en rad olika studier som stödjer små tårtbitar av ditt eget resultat, ger det lätt ett fragmenterat intryck, ja, nästan lite desperat. Som att du vill visa att varje liten del i din uppsats är på riktigt och stämmer med tidigare forskning.

I stället är det bättre att behålla diskussionen samlad och fokuserad. Gör så att du väljer ut dina tre-fyra viktigaste fynd där du också vet att det finns liknande forskning och diskutera utifrån detta. (Dessa tre-fyra fynd är rimligen också dem du tar upp i sammanfattningen som inleder diskussionen.) Det klart att du även kan diskutera mindre aspekter av uppsatsen, men fundera på om de verkligen är tillräckligt relevanta i så fall.

4. Jämför, jämför, jämför

Diskussionen handlar mycket om att jämföra dina resultat med vad andra forskare kommit fram till i empiriska studier. Du ställer saker mot varandra, söker likheter och skillnader och försöker förklara dem.

Detta kan du ta dig an på flera olika sätt. Antingen kan du börja med att referera andra empiriska studier och sedan sy ihop det med din egen studie, eller så gör du åt andra hållet, dvs börjar med dina egna resultat och söker lämplig empiri.

Här kommer tre centrala frågor du bör ställa dig för varje avsnitt i diskussionen.

  • Vilka likheter finns mellan annan empiri och det du själv kommit fram till?
  • Hur skiljer resultaten sig åt?
  • Vad kan det i så fall bero på?

Här kommer ett exempel där vi lyckades få till ett rätt bra resonemang om både likheter och skillnader:

A number of the recommendations published to guide health care professionals about what information to give to families (Duffy, Herriage, Ranney, & Tena, 2021; Rodgers, et al. 2018) include most of the topics found in this paper. However, several other topics in the guidelines, primarily practical skills such as temperature taking, changing a central line dressing, or safely handling chemotherapy medications at home were not addressed in our intervention. This probably reflects the timing of the intervention, which began just 2 months after diagnosis.

However, parents also raised topics in this paper that were not explicitly included in the previously mentioned recommendations, such as how to recognise symptoms of a relapse, long-term effects of treatment, how to coordinate care between different health care systems and institutions, and ways of looking after the parents’ partner relationship. Some of these topics, for example, symptoms of a relapse and long-term effects, are recommended for survivorship clinics (Beaupin, Uwazurike, & Hydeman, 2018), but were clearly relevant to parents even at this earlier stage. Others reflect the evolution of information needs along the treatment trajectory.

Först konstaterar vi alltså överensstämmelse – våra resultat är huvudsakligen dem som återfinns i annan forskning. Men sen finns också andra resultat i annan forskning som inte vi har med, och sen har vi resultat i vår forskning som inte finns i annan motsvarande forskning – men väl i studier som inte exakt har samma kontext som vår. Ungefär så kan man resonera.

Över huvud taget kan man fundera på vilket slags forskning man diskuterar mot. Bäst är väl om både kontext och population är ungefär samma. Hittar man inget sådant kan man söka liknande studier i en annan patientgrupp, eller så letar man någon som skriver om samma fenomen men i ett annat kontext och en annan population.

5. Ha en teoretisk anknytning

Det finns många definitioner av vad en teori är, men här kan vi säga att en teori är en uppsättning begrepp och processer som står i relation till varandra och försöker förklara något som händer i verkligheten. När du väljer teori(er) för din diskussion finns det åtminstone två vägar att gå:

  • Du har ett teoretiskt ramverk genom hela uppsatsen. Då utgår ofta analysen av dina data från teorin, och du utnyttjar du förstås ramverket i diskussionen också.
  • Du hittar någon lämplig teori att diskutera mot för delar av eller hela diskussionen.

Fördelen med att ha ett teoretiskt ramverk hela vägen är att uppsatsen ofta känns mer genomtänkt och arbetad. Nackdelen är att det kan vara svårt att hitta ett tillräckligt bra ramverk som passar för ditt ämne (man vill att det ska sitta bra, tänk bara på hur det känns med en kavaj som är för trång över axlarna!). Oftast är det därför enklare att gå på den senare varianten.

Teorier kan delas upp i olika typer, mest beroende på hur omfattande teorin är. Försöker den förklara allt på en och samma gång, t.ex. “vad är omvårdnad” brukar man säga att det är en grand theory. Vill den i stället förklara en mindre, mer specifik fråga, t.ex. “hur sker övergångar mellan olika faser i en sjukdom” kallas den ofta för middle-range-teori. De olika typerna av teorier har för- och nackdelar som du måste fundera igenom innan du väljer en.

Du kan överväga att använda en grand theory, det vill säga en teori som gör anspråk på att i breda penseldrag beskriva omvårdnad, ofta utifrån de fyra konsensusbegreppen person, omvårdnad, miljö och hälsa. De flesta grand theories dök upp på 1950-1970-talen och typiska exempel är Virginia Henderson, Dorothea Orem och Katie Eriksson. Grand theories är sällan empiriskt testade, men kan kanske vara lämpliga om ditt arbete handlar om breda begrepp som interaktion, vårdmiljö, människosyn och liknande. Risken med att köra grand theories i diskussionen är att deras begreppsapparat ofta är rätt allmän och de ska kunna förklara väldigt många områden inom omvårdnad. Diskussionen kan därmed bli rätt intetsägande.

En annan typ av teorier är middle-range-teorier (eller teorier på mellannivå). De skär ut en tårtbit av vårt stora vida yrkesfält och granskar den närmare. De är ute efter att förklara och kanske till och med predicera ett visst fenomen och är ofta empiriskt testade. Exempel på sådana som kan vara lämpliga för din diskussion är teorier* om…

Dethär var bara några få. Det finns förstås många, många fler, och dessutom finns det böcker som listar både grand theories och middle range theories. Vanliga begrepp inom omvårdnad som t.ex. personcentrerad omvårdnad har ofta en omfattande teoribildning också som brukar vara på middle-range-nivå. En snabb litteratursökning med middle range + det fenomen du är nyfiken på funkar ofta också.

Oavsett vilken teori du väljer, får den inte vara för långsökt i relation till dina resultat. Det är viktigt och kan tyvärr ofta bli problematiskt om du använder grand theories. Att bara använda en liten del av en omfattande teori för att i sin tur förklara en liten del av ditt resultat imponerar inte. Det bör finnas ett ordentligt överlapp så teorin känns applicerbar på resultatet.

Rent praktiskt blir arbetet sedan att knyta dina resultat till de begrepp och processer som beskrivs i den valda teorin, lite som du gör med empiriska studier i tips 4. Låt säga att du intervjuat sjuksköterskor om hur de genomför procedurer med rädda barn. Du har kommit fram till ett antal kategorier: “lyssna in barnet”, “lugna barnet” och “låta det ta tid”. Du avser använda Iwata och medarbetares teori om procedurer i barnintensivvård. Då kan du t.ex. jämföra hur dina tre kategorier passar ihop med Iwatas kategorier Calmness of the child, Checking the under-standing of the child, Keeping pace according to the child och Keeping pace according to the nurse. Hur överlappar dina resultat, när är de samma och när skiljer de sig från Iwatas. Vad finns i ditt resultat som Iwata inte beskrivit i teorin och vad tar de upp som inte kom fram i dina intervjuer.

Om du anknyter till mer teoretiska artiklar som inte redan behandlats i bakgrunden, kan du behöva redogöra lite mer ingående för den teorin först och sedan analysera hur dina resultat kopplar mot teorin. Till exempel (begreppen fetstilade):

Virtanen, Leino-Kilpi, and Salanterä (2007) described the empowering discourse. Empowerment begins with mutually negotiating the content of the discourse and clarifying the needs of the patient. The discourse is steered by the nurse, but patients are encouraged to participate actively and get feedback and advice from the nurse. Throughout the discourse, the patient determines the content of the information. The tone is calm and confidential, and the relationship is balanced and respectful. Equality and shared power between the nurse and patient are also emphasized.

In this study, mutual negotiating of the content and clarifying of needs was described by the caregivers in the theme Matching the Amount of Information to the Parents’ Needs, where a successful assessment of parental needs helped in determining the correct amount of information to be given. The calm and confidential tone in an empowering discourse was emphasized in the category “A Disrupted Setting,” in which the caregivers said that the setting for giving information was not always calm. On the contrary, information was sometimes given in hectic situations.

Först redogör vi för Virtanen och gängets teoretiska beskrivning av ett “empowering samtal”. Därefter beskriver vi våra resultat och knyter dem efter hand an till Virtanens kategorier – eller när de står i motsats till dem.

6. Dyk i detaljer och se de stora sammanhangen

En riktigt bra diskussion lyckas med två saker samtidigt. Dels ser man på intressanta detaljer i resultatet och hur de förhåller sig till annan empiri. Det är oftast lättast. Lite svårare är att se de stora sammanhanget, men det är ofta där diskussionen lyfter. Men även här behöver du förstås koppla till någon form av litteratur. Här kommer några förslag – du kan diskutera dina resultat…

  • i relation till föreskrifter och lagar, t.ex. Socialstyrelsen och patientlagen,
  • i relation till etiska principer för sjuksköterskor,
  • i relation till aktuella debattartiklar om sjukvården, t.ex. ur dagspress eller professionstidskrifter (som Omvårdnadsmagasinet eller Vårdfokus),
  • i relation till vårdprogram inom området.

6. Skriv en vettig konklusion

I konklusionen, eller sammanfattningen, knyter du ihop säcken. Den här delen behöver bara vara ett par stycken lång, men lägg tid på att spetsa den och få den så stringent du bara kan. Det tjänar du på. Några saker man kan ta upp i konklusionen är:

  • kärnan i resultatet
  • hur resultatet kopplar till kliniskt arbete
  • var framtida forskning kan ta vid.

7. Undvik tråkiga diskussioner

Till sist: den tråkigaste sortens diskussion är av typen “Vi såg att sjuksköterskor var stressade och det gjorde Persson och Karlsson (1900) i sin studie också”. Ett lite desperat “- så det så!” hänger nästan i luften här. Undvik det. Gör inte så.


* Här har jag oftast refererat till den första artikeln i en teoris utveckling. Obs! att det ofta har hänt saker längs vägen och teorin har utvecklats, men här får du åtminstone en ingång till läsningen.

Visningar: 2848

ES101 – massor av knappar för en telefonist

På mitt Instagram utbröt en livlig diskussion när jag skrev om ES101 – och ännu livligare blev diskussionen i den slutna facebookgruppen Televerket. Därför postar jag en redigerad och utökad version här, till gagn för alla oss som är intresserade av gamla telefonväxlar!

ES101-apparat

Detta är en expeditionsapparat för ES101, televerkets första mikrodatorbaserade expeditionsplatssystem.

Så, picture it, telestationen i Östersund, 1996. Förutom utlandsupplysning (079 77), som var den stora tjänsten, expedierade vi telefonväckning (90 180), hänvisning (90 120), Sverige Direkt och svensk nummerbyrå (079 75) i dehär apparaterna. Dessutom besvarade vi nummerbyrå från nordiska telefonister som sökte telefonnummer i Sverige (de tog +46-63-90944).

ES101 var egentligen en hel serie av expeditionsplatssystem – det fanns modeller för gruppsamtal, utlandsupplysning och vanlig samtalsexpedition (den på bilden). Dessutom användes hundraettan för SOS-expedition, alltså 90 000. Den första installationen var faktiskt för Stockholms länsalarmeringscentral, 1979. Detta är helt och hållet en intern televerksprodukt, förresten.

Systemet gick att ansluta till valfri typ av förmedlingsstation och var därför mycket flexibelt. Man kunde också ha fjärranslutna expeditionsplatser som inte behövde finnas vägg i vägg med förmedlingsstationen. Det var en väldig skillnad mot den gamla relätekniken. Programvaran kodades i Assembler och var orimligt minnessnål med nutida mått: strax över 50 kB totalt. Det är ju typ ingenting.

Omkastarna

En grundläggande term, först, nämligen expeditionsomkastare och A- och B-sidor. En expeditionsomkastare motsvarar ett telefonistkopplat samtal. Detta kallas också ofta “snörpar”, eftersom man ännu tidigare använde kablar (“snören”) som sammanband abonnenterna.

Under varje expeditionsomkastare finns de två ledningar, sidor, som man använder i expeditionen. En A-sida (där någon ringer in till telefonisten) och en B-sida (där telefonisten ringer vidare ut för att koppla fram A-sidan).

Längst till vänster finns alltså åtta par expeditionsomkastare med signallampor, “snörpar”, som motsvarade åtta samtidiga samtalsmöjligheter mellan två abonnenter. Knapparna i mitten är funktionstangenter för att sätta upp och koppla ned samtal, bryta vid upptaget, kvarhålla linjer med mera. Sifferknappar till höger (och # användes för att sända, det vill säga impulsera ut det telefonnummer man matat in).

EOTExpeditionsomkastare, talläge. Här kopplar man in sig på ett snörpar i talläge, det vill säga att abonnenterna hör telefonisten. EOT används också för att besvara ett anrop, ett nytt samtal.
EOLExpeditionsomkastare, lyssningsläge. Samma funktion som EOT men telefonistens mikrofon är bortkopplad. Används för att lystra eller visitera samtal, det vill säga övervaka pågående samtal utan att störa abonnenterna.
ULUpptagetlampa. Lyser när ett snörpar används.
SLA, SLBSlutsignal, A- respektive B-sida. Tänds när abonnenten lagt på luren.
FFFörfrågning, för att anropa annan telefonist.
TTransport, för att skicka samtalet till annan telefonist. Används typiskt i viss köexpedition när en telefonist skötte alla samtal till ett område som var svårframkomligt, t.ex. på grund av kabelfel.
TFVProgrammering av telefonvakt
LOLystringsomkastare, för att lyssna på samtalet utan att själv höras. Samma funktion som att växlar mellan EOT/EOL-läget.
KA, KBKvarhållning A/B-sida. Även om abonnenten lade på så fanns ledningen kvar i apparaten. Användes till exempel vid seriesamtal, om en abonnent beställt flera samtal efter varandra.
RA, RBRiksmarkering A/B-sida. Den här omkastaren gör lite olika saker när man ringt upp ett nummer.
Medan signalerna går fram kommer riksmarkering att innebära en extra ringsignal. Förr i världen ringde nämligen telefonisten dubbelt när ett rikssamtal var på väg. Man kunde också använda det vid telefonväckning för att få telefonen att leva om lite extra.
Om man får upptaget, så bryter riksmarkeringen ett pågående samtal och kopplar in telefonisten parallellt med samtalet. Man kunde då säga “Utlandssamtal till Borås 12 34 56, får vi bryta?”. Om det var ok för abonnenterna riksmarkerade man en gång till, och då kopplades den andra samtalande bort.
Slutligen kan man riksmarkera när man fått svar. Då markeras abonnenten som riksupptagen, vilket innebär att ingen annan telefonist kan bryta samtalet.

Allt dethär handlade om att rikssamtal (och utlandssamtal) förr i tiden var dyra och man var angelägen om att prioritera dessa samtal. Rikssamtal bröt alltså andra samtal ända fram till nån gång på sextiotalet då ledningstillgången var bättre och reglerna luckrades upp.
UHUnderhåll, om jag minns rätt. Oklart vad den gjorde.
NA, NBNedkoppling A/B-sida
NFA, NFBNedkoppling förbindelse A/B-sida. Ett slags återuppringningsknapp kan man säga. Förbindelsen kopplades ned men det inslagna numret stod kvar, så man kunde ringa upp en gång till senare.
AA, ABAnslutning A/B-sida. Trycktes ned innan man slog in telefonnumret och visar också respektive sidas telefonnummer.
TA, TBDelningsomkastare. Med dessa talar telefonisten enbart med abonnenten på A resp. B-sidan.
PProgrammering av vilken slags trafik man skulle ta.
TIInprogrammering av telefonvakt. Oklart hur denna och TFV-omkastaren användes.
TUTidsuppgift. Visar hur lång tid samtalet pågått.
TIDManuell start av tidtagning för samtalet. (Tidtagningen startades annars automatiskt när man lämnade snörparet.)
BBlockering mot inkommande samtal
↑↓Radväxling (scroll säger vi väl nu) på teckendisplayen.

Funktion

Så hur fungerade de? Jo, i korthet så kom anropen in på första lediga expeditionsomkastare (raden längst till vänster) och anropsnumret (t.ex. 90120) syntes i teckenfönstret. Man besvarade anropet med EOT-omkastaren.

Behövde man ringa ut eller koppla vidare tryckte man AB (anslutning, B-sida), knappade in numret, sände iväg det med #.

Respektive sida (A/B) kunde sedan kopplas ned med NA/NB, riksmarkeras (brytas/reserveras för rikssamtal) med RA/RB och kvarhållas med KA/KB (dvs att samtalet bröts inte även om abonnenten lade på – förskräckligt användbart vid busringningar från abonnenter!).

Delningsomkastarna TA/TB användes för att tala med enbart A- eller B-sidan (t.ex. när man frågade om debitering av Ba-samtal). Med LO, lystringsomkastaren, kopplade man bort sin egen mikrofon när samtalet väl var igång, såg till att de samtalande började prata, och sen släppte man kopplet genom att trycka på EOT en gång till. Lådan mätte sedan samtalstiden.

När samtalet sedan var slut och abonnenterna lade på lurarna, tändes slutsignallamporna SLA/SLB och man gick in och noterade samtalstiden.

Ungefär så gick det till vid traditionell samtalsexpedition. Utlandsupplysningen var ingen kopplingstjänst men vi ringde ständigt telefonister i andra länder. För dessa hade vi kortnummer inprogrammerade, t.ex., *21212 för New Yorks nummerbyrå och *233 för Frankrike.

ES101 i Östersund

Detta är telefonsalen vid Östersunds telefonstation 1986 och här är ES101 i full drift. Till höger på skrivbordet står en terminal ansluten till TAD, Televerkets administrativa datasystem. Där fanns t.ex. nummerbyrån och hänvisningen (90 120). På andra sidan står ES101-lådan, och ovanpå den en liten trälåda med plats för samtalskort. Alldeles till vänster om ES-lådan ser man två “krokodiler”, ett slags register som man snabbt kunde slå upp i. Längst bak i salen finns snörlängan där man expedierade lite mer udda tjänster.

Någon gång i mitten av 1990-talet kom nästa generation, ES201, med all teknik i en PC, men i Östersund användes ES101 fram till 1997 om jag minns rätt.

ES101 på LAC

Hundraettan användes som sagt också på länsalarmeringscentralerna. Såhär kunde det se ut:

(Foto: Göran Berglind.)

Lådan till höger är telefonilådan och den fungerar, förutom att den är så mycket mer färgglad, ungefär som standard-ES101-lådan. Till vänster står radio- och larmlådan. Den användes dels för radiokommunikation med utryckningsfordonen, dels för att ta emot automatlarmar från diverse brand-, inbrotts- och överfallslarm. En sådan här anläggning hade också vänt- och passningshögtalare anslutna.

Slutligen är ju det alfanumeriska tangentbordet en skönhetsupplevelse bara det! Datorn som var ansluten till LAC hette Censor 932 och utvecklades av Standard Radio & Telefon AB. Den typen av dator användes ofta i realtidsapplikationer – den mest kända är STRIL-60, flygvapnets stridslednings och luftbevakningssystem.

Litteratur

Abrahamsson (1983). ES101 – Televerkets första mikrodatorbaserade expeditionsplatssystem. Tele (4)43-51.

Visningar: 749

Egentid för föräldrar öppnar för läkande

A moment just for meIdag publicerar jag, Cecilia Olsson, Emma Eriksson (på Barn 4), Ida From (på Barn 2) och Maria Björk en artikel om hur föräldrar till barn med cancer upplevde att få personcentrerade informationssamtal om barnets sjukdom.

När föräldrarna som deltog i interventionen fick gå igenom och prata om det som var viktigt för dem just då, hjälpte det dem att lära sig och få en större förståelse för hela situationen. I sin tur gjorde det att de fick ett tillfälle att läka sig själva.

Källa: Ringnér, A., Olsson, C., Eriksson, E., From, I., & Björk, M. (2021). A moment just for me – parents’ experiences of an intervention for person-centred information in paediatric oncology. European Journal of Oncology Nursing, Early view. 10.1016/j.ejon.2021.101923

 

Visningar: 309

Tumme med folket, då blir rekryteringen lättare

Häromdagen publicerade jag och Cecilia Olsson en Insight (forskarvärldens motsvarighet till ett dagstidningskåseri ungefär) om svårigheter när man söker deltagare till forskningsstudier inom sjukvården. Den finns att läsa här.

Vår huvudpoäng är att det är viktigt att ha tumme med dem som berörs av studien – till exempel spelar patientföreträdare eller ledare som promotar studien stor roll. Lika viktiga är sjuksköterskorna som genomför rekryteringen på klinik. Att de personerna förstår motivet för studien är naturligtvis viktigt, likaså att instruktionerna är tydliga, men den personliga kontakten här kan man knappast underskatta. Om alla inblandade – inte bara forskarna – känner ett personligt engagemang för studien, blir det så mycket lättare.

Källa: Ringnér, A. & Olsson, C. (2021). Recruitment of Participants: Involving Stakeholders Cannot Be Overestimated. Cancer Nursing. 44(2)171-172. doi: 10.1097/NCC.0000000000000927

Visningar: 343

Koreanska zucchinipannkakor

De här utländska pannkakorna hade Daniel med sig i boet (receptet alltså). En annorlunda, lite stabbig pannkaka med en stickande, sötsur sås på bl.a. ättika och soya. Det är mycket, mycket godare än det låter.

Börja med att röra ihop en pannkakssmet av

  • 3 dl vetemjöl
  • 2 ägg
  • 2 dl vatten
  • ½ tsk salt
  • lite strimlad zucchini (kanske 2 dl strimlor sådär)

En brittisk s.k. Flipper-Lifter – oumbärlig i det modärna köket av idag.

Grädda pannkakan i inte alltför het olja i en stekpanna. En sju-åtta minuter på varje sida. Vi brukar använda vår flipper-lifter när vi ska vända – det är ett utmärkt hjälpmedel som inte får fattas i något hushåll.

Under tiden pannkakan gräddar rör man ihop såsen, som alltså är sötsyrlig på det märkvärdigaste av sätt. Den innehåller:

  • 2 msk japansk soja
  • 1 tsk sesamolja
  • 1 msk ättiksprit
  • 1 msk socker
  • 1 tsk koreansk rödpeppar, som är väldigt svårt att hitta. Man kan ta nån chili i stället om man inte har.
  • 1 pressad vitlöksklyfta
  • rätt mycket finhackad salladslök eller finstrimlad purjo

Jag är väldigt svag för ättika, så allt som oftast her jag i lite mer ättikssprit än vad det står (eller byter till 24%-ig ättika i stället).

När pannkakan är färdiggräddad her man upp den på värmda tallrikar, strimlar den snajsigt och häller över såsen.

 

Visningar: 590

Listigt scambrev

Ett stort problem i akademin är så kallade predatory publishers, oseriösa företag som påstår sig utge vetenskapliga tidskrifter men som inte gör det på riktigt utan bara tjänar pengar.

Jag får uppskattningsvis ett par mail per dag från sådana tidskrifter. Idag kom det här mailet, från en scamtidskrift som utger sig vara den välrenommerade och läsvärda Psycho-Oncology. Och för den som läser slarvigt, är det lätt att bli lurad.

Många av de här tidskrifterna håller sig med fejkade editorial boards där de utnyttjar existerande forskares namn och CV utan att de givit sitt samtycke. Åter andra, som den här, bjuder in forskare. Skickar man av misstag in sin CV hit, lånar man ut sitt namn till en oseriös verksamhet – och på köpet riskerar man en del av sitt vetenskapliga anseende.

Visningar: 971

Rikstelefonkatalogen när det begav sig

 

 

Så här såg ett katalogmanus ut när telefonkatalogen producerades helt utan datorer. På den tiden sorterades vi också efter efternamn och titel, inte efternamn och förnamn. Och nu finns den inte ens, telefonkatalogen. Här kommer i alla fall tre uppsatser ur Tele – Televerkets tekniska tidskrift. De beskriver den enormt arbetskrävande manuella hanteringen och den brännheta potatisen om att slopa titelinplaceringen. Extra intressant bl.a. för typsnittsnördar som Mikaela Bexar och Magnus Andersson.

Förnamnsinplacering ny princip i telefonkatalogen / Göran Olausson och Torsten Olofsson

Efter vilka grunder redigeras rikstelefonkatalogen / Birger Watz

Rikstelefonkatalogerna tunnare genom mindre tryckstil / Birger Watz

Visningar: 439

Varför säger du att jag skriver som en skolbok? Om språket i metoddelen i en uppsats.

Ett vanligt misstag studenter gör tidigt i skrivprocessen för ett examensarbeten är att skriva det vi brukar kalla “skolboksspråk” eller  “läroboksspråk”. Det gör uppsatsen onödigt pratig och man tappar ofta i vetenskaplig precision. Jag ska försöka förklara vad som är problemet.

Betrakta följande text (ur boken Att göra systematiska litteraturstudier):
Booleska operatorer. Operatorn AND hittar referenser som innehåller både A och B (A AND B). Denna kombination används för att begränsa en sökning och för att ge ett "smalare" resultat. OR hittar referenser som innehåller A eller B. Denna kombination utvidgar en sökning och ger ett "bredare" resultat. NOT hittar referenser som innehåller A men inte B. Denna kombination begränsar sökningen.

Läs sedan följande fiktiva citat ur metoddelen i en uppsats:

När man gör en sökningen i PubMed eller CINAHL kan man använda booleska operatorer. Genom att skriva AND mellan ord hittar man båda orden. Detta för att göra en smalare sökning. Med att skriva OR hittar man något av orden och det ger en bredare sökning och fler träffar (Forsberg & Wengström, 2013).

Vad är problemet? Jo, till att börja med ska en metoddel beskriva hur ni gått till väga. Stycket ovan beskriver snarare generell kunskap – hur man kan använda de booleska operatorerna. Därmed kan man inte heller förstå hur ni gjorde.

Hur skulle stycket i stället kunna se ut? Ja, till exempel så här:

Vi använde booleska operatorer för att kombinera sökorden, t.ex. (nursing OR care) AND pressure ulcers (Forsberg & Wengström, 2013).

 Längre än så behöver det inte vara, och inte mer komplicerat heller.

Visningar: 426