A tuesday at the theatre – effektivitet i en liten ASK.

Hej! Just nu praktiserar jag på Royal Hospital for Sick Children i Glasgow. Sjukhuset kallas i folkmun för Yorkhill och är enormt – 266 sängar. Min avdelning heter Schiehallion och är deras barnonkologiska avdelning. Idag har jag sett hur de förbereder för theatre, det vill säga sövningar.

En operationssal på Yorkhill.

Storbritannien har en lång tradition av att använda avancerade specialistsjuksköterskor, ASK (eng. advanced nurse practitioners, ANPs) i sjukvården, och så gör man på Schiehallion också.

Utbildningen till ASK är på masternivå och det ingår kurser som klinisk bedömning och läkemedelsförskrivning. Schiehallions ASK heter Nan McIntosh1. Dessutom utbildas två nya ASK just nu eftersom Nan egentligen gått i pension.

Sövningsdagarna – det vill säga när barn med leukemi gör benmärgspunktion och/eller lumbalpunktion och/eller får cytostatika intratekalt – är rushiga på alla barnonkologiska avdelningar. På Schiehallion har man löst det smidigt. Låt mig berätta!

Avdelningspatienterna går “vanliga vägen”, ungefär som i Umeå. Men för dem som kommer polikliniskt har man kunnat förkorta vårdtiden med ett helt dygn. Tidigare skrevs de in på måndagen och sövdes på tisdagen. Nu tar det en sex-sju timmar på tisdagen bara.

Flödet är så här:

  • Familjen vet sen tidigare vad som gäller för fasta, så barnen kommer fastande.
  • Första stationen är hematologilab, där man tar ett blodstatus med diff. Detta görs innan kl. 10.30. På mindre än 20 minuter finns provsvaret i datorn!
  • Klockan 10.30 påbörjas inskrivningarna. Det sker inte på Schiehallion utan på den dagkirurgiska mottagningen, vägg i vägg med operationsavdelningen.
  • Nan eller en läkare skriver in barnen. De gör en snabb undersökning, tar läkemedelsanamnes och bedömer om barnet är i skick att sövas.
  • En annan sköterska på dagkirurgen takes the obs – det vill säga tar kontroller.
  • En narkosläkare tvärträffar barnen.
  • Familjen går sedan till ett väntrum och ropas upp när det börjar bli dags att åka in på operation.
  • Under tiden skriver Nan eller läkaren de recept som behöver förnyas så allt är klart inför hemgång. Nan skriver också den medicinska epikrisen.
  • 13.30 sövs första barnet. Inne på operationsrummet går allt i flygande fläng. Jag tippar på att snittiden per barn är kanske 15 minuter från att ett barn kommer in på rummet tills att nästa barn rullar in. Trots det kändes det utan tvekan patientsäkert.
  • En annan praktisk detaljer är att laboratoriets personal finns på plats och tar hand om alla prover direkt.

En stor fördel med att det är en ASK som gör inskrivningarna är kontinuiteten. I stället för att olika läkare varje vecka träffar barnen, så är det samma personal varje gång. Jag upplevde att de var mycket väl samkörda, men en förutsättning för det är att gruppen inte ändras varje vecka.

En annan sak som en ASK gör inom barnonkologin är att självständigt handlägga sepsis hos neutropena barn. På många avdelningar, till exempel neonatalen, är en ASK primärjour på avdelningen. Planen är att även Schiehallion så småningom ska ha samma lösning på vissa helger och kvällar.

Det var en mycket imponerande process. Jag är övertygad om att vi skulle kunna arbeta mycket smartare hemma med lite inspiration härifrån!

1Och hon har träffat Prinsessan Diana!!!

Besök: 95

Om blufförlag och vetenskapliga profitörer

Det finns två modeller för vetenskaplig publicering. Den traditionella bygger på att man betalar för tidskriftsprenumerationen och publicerar sig gratis. Den nyare av de två kallas för open access och fungerar tvärtom: tidskriften är gratis (och nästan alltid elektronisk) men man betalar en peng för att få komma med. (Det finns några idealister i dendär världen också som har open access utan författaravgifter, men de är få.)

Gemensamt för båda dessa modeller är principen om peer review – det vill säga att alla bidrag till tidskriften granskas minutiöst av minst två oberoende experter inom ämnesområdet. Det är bra (men inte felfritt, som vi ska se nedan) och ska garantera kvaliteten artiklarna.

Jag gillar i princip idén med open access. Kunskap borde vara gratis, och det blir den ju där. Fattiga eller små högskolor har inte alltid råd att punga upp med tiotusentals kronor för en tidskriftsprenumeration (ja, de kan vara så dyra). Nu kan de komma åt kunskap på samma villkor som de stora universiteten, de med guldbyxorna. Som forskare får man däremot tänka på att budgetera en slant till författaravgifter. Det brukar ligga på omkring 15.000:-, så det är inget hemmansköp direkt.

Men där pengar är inblandade finns det alltid risk för profitörer. Inom det här fältet har det följaktligen dykt upp en mängd “vetenskapliga” förlag som har open access-tidskrifter men som publicerar vad-som-helst för att tjäna pengar. De utmärker sig ofta genom aggressiv marknadsföring – spam, ofta till helt irrelevanta målgrupper (jag får till exempel massor av erbjudanden att publicera i tidskrifter för genteknik till exempel) och orealistiskt korta handläggningstider.

Här: http://scholarlyoa.com/publishers/ finns en lista över bevisligen oseriösa förlag. De är, som man ser, ganska många. Och det tillkommer nya dagligen.

Idag publiceras en artikel i Science som lägger mer ved på brasan om hur viktigt det är att faktiskt "köpa" tidskriften innan man skickar in sin artikel eller, inte minst, refererar till en artikel.

Författaren, John Bohannon, skapade olika versioner av en bluffartikel (alltså en HELT påhittad artikel) med uppenbara fel. I en seriös peer review-granskning borde felen få alla varningsklockor att leva om, högt dessutom. Artiklarna skickades in till 304 olika open accessförlag. Avsändare var framslumpade författarnamn vid påhittade universitet.

Resultatet är milt sagt nedslående. 157 tidskrifter accepterade den helt påhittade artikeln med alla dess vetenskapliga brister och ville ta in den. 98 tackade nej.  Bara i 36 fall anmärkte granskarna på de uppenbara misstagen i artikeln. Och i 16 av dessa accepterades artikeln ändå av redaktören!

Även ansedda förlag, som Elsevier och Sage, accepterade. Fast inte lika ofta. Och förlagen som finns på listan jag nämner i början, de accepterade mest av alla.

Helt klart läsvärt, och länken kommer här:

http://www.sciencemag.org/content/342/6154/60.full

Besök: 163

Spikning!

Idag har jag spikat avhandlingen. Dryga fem års jobb hopknutet i en bok som man kan läsa här.

936934_591500597536015_543697840_n

934677_591500474202694_242108458_n

image

Nu återstår tre veckors inläsning och argumentfinslipande tills disputationen, kl. 09.00 den 31 maj 2013, Vårdvetarhusets aula, Umeå. Välkommen!

Foto: Helena Antonsson och Helene Forsgren.

Besök: 110

Om den andra kopplingstonen

Anders påminde mig om en skojig teknisk kvarleva från de elektromekaniska stationernas epok, nämligen den andra kopplingstonen. Förr i världen tvangs man nämligen vänta på ny kopplingston mellan riktnummer och abonnentnummer om man ville ringa lite längre bort än vanligt.

Bakgrunden är som följer:

I större elektromekaniska telefonväxlar finns en komponent som kallas register och som brukar beskrivas som stationens "hjärna". Registret tar emot siffrorna man tar på fingerskivan, magasinerar dem i ett minne, och när tillräckligt många siffror tagits emot ställer registret ut väljarna och kopplar igenom samtalet.

Dethär är ett register från den första stora helautomatiska stationen, Norra Vasa i Stockholm, som togs i drift 1923.

image

När de automatiska stationerna började införas i mitten av 1920-talet vågade nog ingen drömma om att rikstrafiken skulle automatiseras. Därför konstruerades registren bara för att ta emot så många siffror som behövdes för lokaltrafiken. Äldre stationer av 500-väljartyp (till exempel Norra Vasa och stationen i Östersund) hade alltså inte kapacitet att magasinera både riktnummer och abonnentnummer, och därför behövdes den andra kopplingstonen. Den angav helt enkelt att systemet var berett att ta emot resterande siffror. Så småningom byttes dedär äldre registren ut mot nyare, och när man dessutom slopade en udda typ av tvärförbindelser i delar av nätet, behövdes inte längre den andra kopplingstonen.

Nedan: stativ med 500-väljare.

image 

I januari 1978 konstaterade verkets ledning att den andra kopplingstonen kunde tas bort, och den slopades slutligen under andra kvartalet 1980 (Blom, 1997). Och nu, med mobiltelefoner och allt såntdär, lyssnar knappt någon ens på kopplingstonen längre.

Däremot levde motsvarande lösning kvar för utlandssamtal ända fram till den 11 september 1999 (om jag inte är helt ute och cyklar). Fram till dess tog man 009 + landsnummer + ny kopplingston + riktnummer med slopad inledande nolla + abonnentnummer. På den tiden var det ordning och reda.

 

Referens

Blom, Å. (1997) Nummerplaner. I: Svenska televerket del VII. Från myndighet till bolag 1966-1993, sid 134.

Foton: Tekniska museet @ flickr. Licens: Creative Commons  CC BY 2.0.

Besök: 136

Moskok

Vi hittade billiga, svenska Ingid Marie-äpplen på affären och då blev det moskok. Som experiment lät vi en halv citron i skivor koka med – det är gott om moset är lite syrligt!

Passervaggan är ett oumbärligt hjälpmedel, såtillvida man inte använder köttkvarnens passertillsats förstås. Det blir lite mer spill än om man använder hushållsassistenten, men å andra sidan så mycket mindre disk.

image

Vi följer annars receptet ur Bonniers kokbok från 1960 – vår ständige följeslagare i köket. Förutom den vederhäftiga receptsamlingen, så har jag alltid gillat Kerstin Bernhards vackra foton – här är ett exempel på hermetisk inkokning av plommon.

image

Jag blev jätteglad när vi hittade en såndär praktisk ring för påfyllning av konservglas för något år sedan. Den är nästan lika oumbärlig som en passervagga i den moderne mannens vardag.

Besök: 52

Våra hyllor

hyllsignum

Och såhär ser det ut på hyllorna. Det ger kanske den bästa bilden av hur beståndet formerats – här påverkar varje volym (t.ex. varje individuell bok i ett uppslagverk) textens storlek. När man bara tittar på klassifikationskoder,spelar dubbelklassifikation in (t.ex. att en bok kan klassificeras både som Icu, landskapsarkitektur och Qe, trädgårdssskötsel). Här ser man bäst vilka ämnen som dominerar.

Besök: 47